Tiden går snabbt och nu har vi redan hållit den andra fortbildningsdagen för lärare. Den handlade om positiv disciplin i motsats till fysisk bestraffning. Kroppslig aga är förbjuden i skolorna här, men alla vet ändå att den förekommer. Ibland är det på lärarens initiativ, ibland på föräldrarnas. I våra kartläggande intervjuer med lärare tog vi upp frågan för att få en uppfattning om läget just här. Det visade sig att det egentligen är en icke-fråga. Lärarna har fått undervisning om alternativa metoder och det verkade vara en självklarhet att använda dem i stället. Jag började misströsta lite om vårt val av tema. Var det helt onödigt att satsa resurser på detta?
Men var situationen verkligen så bra som man ville ge sken av? Alla använde de rätta orden och fraserna, men kanske var det bara en fasad man ville visa upp för de vita besökarna? Frågan kvarstår, men ur en annan synvinkel. Hur tar man upp till behandling en fråga som ingen erkänner att utgör något problem?
För ett tag sedan kom frågan om fysisk bestraffning på tal med en annan grupp människor. En av männen sa helt öppet att afrikanska barn behöver få smisk ibland för att förstå vad föräldrarna och lärarna säger. För de ”har öronen på rumpan”. En ung kvinna sa att om de små fingrarna får sig några rapp med linjalen kommer de att anstränga sig extra mycket nästa gång för att skriva riktigt snyggt och prydligt. Det är så jag ryser! En av flickorna frågade vad vi använder för metoder i Finland, och jag berättade att för det första blir aldrig någon bestraffad på grund av sina prestationer. Oönskat beteende däremot får konsekvenser, dock aldrig fysiska.
Inom parentes måste jag berätta att flickan som så kaxigt sa att lite stryk inte skadar någon, följande dag berättade att hon blev så mycket slagen av sin lärare i lågstadiet att hon bad sina föräldrar om att få byta skola. Tur för henne att föräldrarna i alla fall lyssnade och förstod! Den här frågan, som så många andra, kräver samarbete mellan alla vuxna i barnens omgivning, i första hand lärare och föräldrar.
Som förberedelse inför seminariet läste jag ett mycket intressant dokument av Unesco. Jag insåg att det vi allra först måste göra är att definiera begreppen. Att upprätthålla disciplin är inte samma sak som att bestraffa, vilket är en mycket vanlig missuppfattning. Enligt Unescos definition strävar fysisk aga till att försöka få ett barn att uppföra sig på ett speciellt sätt, att kontrollera icke-önskvärt beteende med negativa metoder. Positiv disciplin däremot vill hjälpa barnet att utveckla nya, alternativa goda beteendemönster, utan rädsla för våld. En mycket viktig skillnad!
Oberoende av vad som sker inom klassrummens väggar när vi inte är där, kom det i intervjuerna fram många guldkorn som visar att det finns många väldigt duktiga lärare här, inte bara pedagogiskt utan också i denna fråga. Som till exempel den lärare som sa att precis innan någon elev håller på att spåra ur tar hon upp en sång eller något annat som aktiverar eleverna. En annan lärare berättade att hennes metod är att få eleverna att skratta och glömma bort det tokiga de tänkte göra. Låter som ganska bra strategier tycker jag!
Och under seminariedagens lopp kröp det fram att nog förekommer det fysisk aga också i de skolor vi jobbar med. Varför skulle man annars skriva i en åtgärdsplan att man ska minska eller eliminera fysisk bestraffning, om den inte finns…?