Var ska jag börja? Kanske från de förtrollande stjärnklara nätterna i Asmara mättade av den mjuka lugnande melodiska sången av böneutroparen och senare av lugn vacker musik från en bar någonstans alldeles nära?
Eller ska jag börja med att berätta om människorna som bor i Eritrea, de allra flesta otroligt varma, vänliga och bär sina huvuden högt? Om människorna som än en gång orkar hoppas att allt ska bli bättre, den här gången tack vare den nya freden med Etiopien, trots allt de fortfarande lever i?
Ska jag kanske börja med att berätta om den bedårande smakfulla arkitekturen i centrum av Asmara? Eller om den muslimska stadsdelen med sina låga hus i ockra, orange och ljusrött som prunkar i harmoni med den roströda jorden och det roströda dammet som lägger sig över allt i landet? Eller de blånande bergen som syns så fort som man rör sig lite utanför staden som ligger på tre kilometers höjd?
Eller doften av regnet som slår mot den varma jorden och lyfter fram moln av ånga från marken? Eller kaffeceremonin, där det nyrostade kaffets doft puffas mot de trånande gästernas näsor som ceremonins första njutning och löfte om det goda?
Kanske jag ändå ville börja med att berätta om de underbara lärarna på dövskolan jag fick jobba med, om dessa begåvade, godhjärtade och vänliga människorna som frågat, lyssnat och berättat om både sina tillkortakommanden och lyckade lösningar i sin hunger efter kunskap?
Eller borde jag genast berätta att nästan allt det vackra jag har nämnt har också en baksida. Stjärnorna syns så tindrande klara för att huvudstadens gatubelysning fungerar mycket begränsat och strömmen till hushållen är ur funktion titt som tätt. Böneutroparens sång hörs för att den kommer från en av få religionsinriktningar som är tillåtna här. Arkitekturen vittrar sönder i Asmarabornas händer, eftersom det är svårt att få lov att importera byggmaterial och råvaror, medan den lokala produktionen på grund av den extrema fattigdomen är minimal, och priserna för allt fortfarande är skyhöga i relation till inkomsterna. De låga husen består av många enrummare, som var och en bebos av stora familjer. Dövskolan i Asmara är den enda skolan med elever med någon funktionsnedsättning vi kan jobba med direkt, medan det på andra ställen i landet krävs resetillstånd, vilket vi inte får. Och de här baksidorna är, som ni säkert anar, en försvinnande liten del av allt det riktigt mörka.
Borde jag just därför istället berätta om landet som leds utan omsorg för dem som bor där, som med rund hand prioriterar försvar framom allt det som akut borde göras, människor i nöd som borde tas hand om gällande till och med deras allra mest grundläggande behov, rättigheter och friheter, samhällets infrastruktur som borde skötas, utveckling som borde möjliggöras? Borde jag just därför berätta hur vi lärt oss att man inte söka efter logik i de stora och små besluten som ser ut att vara meningslösa godtycken för stunden, logiken i hur loven som behövs till i praktiken nästan allt beviljas, logiken i reaktionerna och riktlinjerna. Hur vi jobbar där vi kan, hur vi söker efter det som har den längst.
Eller skulle jag kanske berätta om mina egna tankar, som cirklar kring frågan om när man borde ha stort tålamod med tidsperspektiv som når långt in i framtiden för att skydda så många människoliv som möjligt nu och när man borde sätta ner foten och helt enkelt säga nej, trots alla risker?
Ännu känns allting för komplext, för tröstlöst, för känsligt. Och det jag vill förmedla är något helt annat.
Jag väljer därför att berätta om en liten pojke på dövskolan. Många elever kommer till dövskolans förskola mer eller mindre helt utan språk, eftersom det inte finns tillräckliga strukturer att stöda familjer till barn som upptäcks vara döva eller för att lära familjerna teckenspråk.
Den lilla pojken på lågstadiet sågs ännu i början på hösten bara springa omkring, aldrig ha ögonkontakt med någon, aldrig kommunikation. Skolans lärare och alla andra som sett honom tänkte att det handlade om någon störning inom autismspektret. När jag en dag här om veckan observerade klassen, märkte jag honom. Men inte som någon med kontaktsvårigheter. Utan som en kille som försökte lära sig, försökte förstå subtraktion genom uppställning och lån från följande tiotal. Han försökte och försökte, stirrade på talen på tavlan, tittade på sitt eget häfte, försökte och gummade och försökte igen. Först sen tittade han på hur bordskamraten hade löst problemet.
”Ännu känns allting för komplext, för tröstlöst, för känsligt.
Och det jag vill förmedla är något helt annat.”
Han kommer att klara sig, tror jag. Med de godhjärtade, engagerade och kunniga lärarna på dövskolans hjälp. Han har redan nu utvecklats med stormsteg tack vare dem. Och nu har de dessutom fått den första inblicken i AKK, alternativ och kompletterande kommunikation, visuellt stöd för lärandet och för kommunikationen. Jag vet att de kommer att kunna använda sig av insikterna och materialen från workshopparna. Också för den här lilla killen.
Jag vet med säkerhet hur jag vill sluta mitt berättande. Jag vill berätta att en kvinna jag träffat bär det tigrinyanska ordet för frihet som sitt namn. Det ni.
Text och bilder: Anna Simonsen
