Tänk vad snabbt tiden går, nu har jag redan varit en månad här i Kambodja. Tillsammans med min finska kollega Pirkko lämnade vi hemlandet, som just den dagen visade sig i sin bästa vinterskrud med sol över snötäcket och temperaturen som visade dryga minusgrader. Torsdagen den 1 mars landar vi i den kambodjanska huvudstaden efter att vi flugit med de blåvita vingarna via Singapore till Phnom Penh. Det har gått fyra år sedan jag var här senast.
Vi möts av en tropisk värme som gör att kläderna klibbar sig mot kroppen redan efter att vi förflyttat vårt bagage till den väntande taxin. Vi blir incheckade på hotellet och väljer redan den första kvällen att besöka en Khmer restaurang. Klockan visar fem timmar mera än hemma.
De första dagarna
Följande morgon är det då dags att stifta bekantskap med de anställda på Kyrkans utlandshjälps (Här: Finn Church Aid eller FCA) kontor. Det blir att varva finskan med engelskan samt att vänja sig vid att vara omringad av ett språk jag inte förstår. Att det engelska uttalet hos den lokala personalen till en del skiljer sig från det jag vant mig med kräver några dagar att förstå.
Vi får en diger bakgrundsinformation om landet av vår förman och landschef Saara. På ett visst plan börjar jag mer och mer förstå att det bakom orden ”I love Cambodia” som återhittas på t-skjortan som är ämnad för turisterna, även hittas i en lite annan bild av lokala befolkningens situation. Under dagarna som vi tillbringar på kontoret får vi även en viss inblick i de projekt som vi är här för. Jag som volontär inom projektet ”Career Guidance and Counselling” (CGC) samt Pirkko i sitt ”Dream School” -projekt.
En resa till kusten
Firandet av den internationella kvinnodagen, som en allmän ledig dag, ger oss möjligheten att åka ner till kusten, till orten Kep, ett par dagar innan det blir dags för oss att styra kosan mot Battambang, orten där vi kommer att tillbringa största delen av vår tid fram till den 21 juli då vi har våra returbiljetter. Kändes verkligen skönt att andas havsluft, doppa tårna i det något avkylande vattnet samt ta del av två fina solnedgångar. Ett intressant inslag i programmet var också besöket på krabbmarkanden. Det blev även en bra inskolning i vad det betyder då lokal befolkningen har sina lediga dagar och väller in med sina matkorgar för att sätta sig på mattorna och gemensamt ta för sig av den mat som dukas fram.
Battambang
Taxiresan på knappa 300 km till Battambang tar närmare sex timmar att avverka. Vi har packat bilen full med vårt bagage, behövliga hjälpmedel för hushållandet och undervisning. Trafiken följer inga regler, ingen som säger att man på en väg som är mera lämpad för två fordon i bredd inte kan tänka sig att åka fyra eller flera i bredd. Fantasin kan ge utrymme för att vad som kan transporteras på lastbilsflaken eller motorcyklarna. Vi blir inkvarterade på ett trevligt ställe, där jag ges möjlighet att själva välja vilket rum jag föredrar. Väljer ett med utsikt över poolen…
Det är här i Battambang som jag kommer att verka. Kyrkans utlandshjälp har tillsammans med ministeriet för utbildning och sport utbildat ett antal ”master tränare” inom mitt projekt. De är fördelade på 4 pilot-skolor och har fått en utbildning på 7 månader + 20 dagar träning för att utbilda nya studiehandledare samt hållit i trådarna för en 80 timmars utbildning för nya studiehandledare. Allt som allt finns det 35 verksamma studiehandledare inom mitt område. Kyrkans utlandshjälps uppgift är att implementera projektet i skolorna. Min uppgift är att träna såväl master tränare och övriga studiehandledare samt fungera som mentor för alla de studiehandledare som jobbar runt i 19 olika skolor motsvarande våra högstadier.
Föräldramöten och elevcentrad synsätt på agendan
Har redan besökt alla våra pilotskolor och kunnat konstatera i diskussionen med våra master tränare att ämnet intresserar studerandena. Lektionerna har varit väl förberedda och studiehandledarna haft en central roll då det gäller undervisningsstilarna. Kyrkans utlandshjälp har även varit med och möjliggjort inredande av bestämda rum för handledarna.
Vi, min lokala kollega Vanndy och jag samt samarbetspartner VOD, har även hunnit arrangera ett möte för alla master tränare, ett gemensamt möte för alla handledare samt skolornas rektorer. Vi har diskuterat individuell handledning, timplanering samt stoff i de olika årskurserna. Ett nytt koncept med föräldramöten finns också på agendan. Ett par skolor har vågat sig på att sammankalla föräldrarna till skolan för ett gemensamt möte medan de flesta andra ännu behöver vårt stöd för att ett möte skall bli av. En viktig bit är också att få undervisningsmetoderna att gå mot mera elevcentrerade synsätt samt att utveckla den individuella handledningen.
Studiehandledning på yrkesskolor
Ett av årets stora projekt är träningen av studiehandledare för ”technical schools” på andra stadiet dvs. liknande Finlands yrkesskolor. Det finns 9 sådana skolor som nu kommer att få sina första studiehandledare. Min uppgift blir att under 4 dagar träna alla våra master tränare så att några av dem i sin tur kan ta ansvaret för den 10-dagar långa träningen som kommer att erbjudas. I dessa dagar sitter vi och funderar kring kursupplägget för båda dessa träningstillfällen eftersom allt skall godkännas av ministeriet.
Tillsammans med våra master tränare har jag redan hunnit besöka två ”yrkesskolor” belägna på annan ort. Ändamålet med den tre dagar långa resan var att samla in bakgrundsfakta om skolorna samt att bilda oss en uppfattning om vardagen i dessa skolor. Handledningens syfte blir på detta stadium handlar allt mera om att minska avhopp från skolan, öka motivationen för att fullfölja sina studier samt förbereda dem för den kommande arbetsmarknaden eller fortsatta studier på högre nivå.
Det finns många aktiviteter inskrivna i vår årsplan. En del av dem kan vi, min kollega Vanndy och jag, själva bestämma över när vi vill bocka av dem. För andra aktiviteter behövs en rad byråkratiska åtgärder. För min egen del är det är ett bra sätt att träna mitt eget tålamod. Här är det hierarkin som gäller i en mycket större utsträckning än hemma.
Att gå utan ens bekvämlighetszon känns bra
Så långt har jag varit mer än nöjd med tillvaron. Jag bor på ett trevligt ställe, får bekanta mig med den lokala kulturen på ett lite djupare plan tack vare Vanndy. Har ingenting emot att få vakna till flera tuppar som gal, svettas i värmen eller bli bländad av solen eller de leende ansikten som möter mig på alla håll. Känner mig trygg som passagerare på motorcykeln vi använder för att besöka närliggande skolor och känner att jag är priviligierad som i några månader kan jobba så här. En stor fördel för trivselfaktorn är också att ha sällskap av en annan finländare, vi har ett gemensamt språk, tänker ganska lika, kommer från samma kulturer, vi kan reflektera, fundera och förbättra. Det har funnits många skratt under våra gemensamma stunder samtidigt som vi också kan prata om det som ibland känns jobbigt.
Känns bra att gå utanför min egen bekvämlighetszon och kunna bidra med en liten insats till utvecklingen här, kan nog säga ”I love Cambodia”.
