Efter några veckors förberedelser med att lära känna landet, besök till organisationer, skolor och läger samt planering och materialtillverkning, har vi slutligen kommit till skott med lärarfortbildningen här i Myanmar. Vi planerade intensivt och hoppades att allt skulle gå hem hos deltagarna. I Lashio hade vi 29 deltagare och i Muse 24.
Det var mer eller mindre spännande att starta det hela och det var svårt att veta på vilken nivå deltagarna skulle vara eller om de alls ville vara aktiva under fortbildningen. Aktivt deltagande var ju vårt mål i alla fall eftersom undervisning här för det mesta är lärarledd och kan gå ut på att hela klassen repeterar det läraren säger eller att man läser högt och memorerar det som står i läroboken.
Likadana utmaningar
Vi hade på förhand blivit varnade för att människorna här är väldigt blyga och vill inte säga eller uttrycka åsikter. Jag tror att vi båda fortbildarna blev förvånade över hur aktiva och intresserade våra adepter var och hur gärna de ville lära sig mera om att att vara lärare. Samtidigt märkte både vi och de, att de pedagogiska utmaningarna för det mesta är likadana var man än befinner sig på vårt jordklot. Det handlar nästan alltid om motivation men också elever med olika inlärningssvårigheter eller ett icke önskvärt uppförande.
Jag förstår att situationen i lägren är väldigt utmanande eftersom familjerna har blivit bortkörda från sina byar på grund av oroligheter och en del byar har blivit totalt förstörda på grund av konflikter med landets armé. Det finns inte många män i lägren eftersom det är de som är rebellerna och konfronterar arméns styrkor. I lägren klagade man därför också över att man inte får tillräckligt med ris. Det i sin tur beror på att männen är involverade i konflikterna med armén och därför har man beslutat minska rismängden för ”rebellfamiljerna”, dvs. kvinnorna och barnen
Stödlärarna i lägren, vilka vi fortbildar, har för det mesta inte någon lärarutbildning och därför är också deras arbetssituation inte heller lätt. Kritieriet för att bli stödlärare är att man kan läsa och skriva, sades av vår värdorganisation. Trots detta har man en stor vilja att lära sig så att eleverna ska få en bättre framtid. Detta har framkommit i våra diskussioner med föräldrar och stödlärare under våra besök i de olika lägren. Det tycks, trots alla svårigheter just nu, finnas en stor tro på en bättre framtid, åtminstone en stark önskan om detta.
Att fortbilda lärare i Myanmar
Vår fortbildning handlade mycket om vad utbildning är samt mål och mening med den. Också om hur man aktiverar eleverna på ett sådant sätt att de också tar ansvar för sin egen inlärning samt att de kan få ha egna åsikter utan att läraren känner att hen blir påtrampad.
För oss är det också viktigt att vi inte sårar någon med våra uttalanden och det är förstås svårt att veta var gränserna går. Där kommer också våra tolkar in i bilden. Allt är komplicerat när översättaren talar ett språk som man inte själv förstår ett enda ord av. För det mesta går översättningen från engelska till burmesiska, vilket är landets officiella språk. Undervisningen i de statliga skolorna går helt och hållet på burmesiska. De lokala språken är shan, kachin och palaung.
I fortbildningen ingick också pass med lekar och spel samt drama. Jag blev väldigt förvånad över hur mycket glädje ett Memory-spel kunde ge de medlemmarna i de olika grupperna när de spelade. Det var tydligen en helt ny sak för dem att använda Memory-spel i matematikundervisningen eller i undervisningen i engelska.
Det var både skratt, glädjerop och applåder men trots det tycktes det vara ett mycket svårt spel för dem. Det räckte förvånansvärt länge att få ihop en multiplikationstabell eller 20 engelska ord med bild till. Förskollärarna önskade också få lära sig sånger så jag översatte ”Min hatt den har tre kanter” till engelska samt lärde dem Broder Jakob på engelska. Sång tycks vara populärt och alla sjöng av hjärtans lust – och alla sjöng bra till och med med tillhörande rörelser!
Var vi befinner oss
Fortbildnigen här i Lashio gick av stapeln i församlingssalen vid katolska kyrkan och i Muse i själva lägret som upprätthålls av baptistförsamlingen där. Staden Muse ligger alldeles vid kinesiska gränsen och en kväll efter fortbildningen åkte vi via The White Elephant Gate, som är porten till Kina, för att få en glimt in i det stora och mäktiga grannlandet.
Avståndet till Muse från Lashio är inte så långt, ca 160 km, men vägen går över berg så det är hårnålskurvor uppför och nerför. Trafiken är obeskrivlig, man kör om till höger eller till vänster beroende på var det finns utrymme. Vägen är alldeles sönderkörd eftersom all export på Kina går längs den här vägen. Låga rader av långtradare segar sig uppför berget.
Alla bilar är högerstyrda och chauffören ser inte så mycket när han ska köra om – det gör passageraren som sitter bredvid och jag upplät ofrivilligt min röst vid ett par tillfällen när jag trodde att det skulle smälla. Resan Lashio-Muse tar ca 6 timmar i anspräk och medelhastigheten är kanske 30km/h. Vägen blev inte heller bättre av att det hade hällregnat i två dygn.
