Tänk, nu sitter jag här. Och det är inte bara en simulerad situation under en kurs, utan ett möte i verkliga livet i ett flyktingläger i Afrika.
Den tanken slog mig plötsligt under gårdagen. Det var min andra dag i Uganda och jag hade förmånen att få följa med till Rwamwanja på ett koordineringsmöte för aktörer inom utbildningssektorn där.
Genom de öppna fönstren hörs ett sorl från människorna som har kommit för att lösa ut sina ransoneringskort. Landcruisers och lastbilar kör fram och tillbaka. Det råder full aktivitet, men ändå ett lugn, i det här som kallas ”base camp”, flyktinglägrets centrum.
Rwamwanja är inte ett läger i den bemärkelsen som man oftast tänker, med långa rader av tält och sandiga gångar däremellan. I Uganda har man i stället den strategin att man ger flyktingarna en bit land där de kan bo samt det de behöver för att odla en del av sin egen mat.
På engelska kallas området ”refugee settlement”. På svenska kunde det kanske översättas med ”flyktingbosättning”. Det låter väldigt permanent, men samtidigt belyser det mycket bra de delade meningarna om detta system. Å ena sidan är det positivt att flyktingarna får ta mer ansvar för sitt eget liv. Å andra sidan kan det vara svårare för dem att bryta upp och återvända till sitt hemland om det senare blir möjligt.
Rwamwanja fanns redan på 1960-talet, men öppnades igen år 2012 när det kom en ny flyktingvåg från Demokratiska Republiken Kongo (DRC). I dag finns där drygt 50 000 flyktingar varav 85 % är under 18 år. Och varje vecka lär det födas 250 nya barn där!
De nyfödda behöver väl ingen skolgång än, men deras mamma kan behöva det! Och alla de andra under 18 år (och också över). För att identifiera luckor, undvika dubbleringar och skapa ett någorlunda enhetligt system för till exempel ersättningar för arbete är det viktigt med koordinering. Det var ett sådant möte som jag fick delta i.
Under mötet nämns något av det mest självklara: byggande av klassrum som också förses med pulpeter. Enligt en lägesanalys finns det i en av skolorna sju permanenta klassrum. Standarden än ett klassrum per 53 elever. Det betyder att man saknar 42 klassrum i skolan med långt över 2000 elever. I en annan skola har man 13 klassrum och skulle behöva 37 till. Något som är minst lika viktigt är att det finns tillräckligt med toaletter. Också några nya sådana ska byggas under året. Standarden där är 1:40, det vill säga 40 elever per toalett. Vad månne standarden är i Finland?
Andra ganska självskrivna saker är pennor, häften, skolböcker (både elevböcker och lärarhandledningar), tavelkritor och matematik-set samt hyllor och skåp att förvara dessa saker i. Det här är väldigt traditionella skolmaterial. Jag ställer mig själv frågan om vilka följder det får för vilken utrustning som mest behövs, om man har som mål att utveckla pedagogiken. Något att hålla i minnet! För föräldralösa eller av annan orsak sårbara och utlämnade barn i grundskolan finns det en del pengar för skoluniformer och för motsvarande barn i gymnasiet är det skolavgifter som gäller.
Under den senaste tiden har fokus allt mer flyttats över från att satsa enbart på de fysiska förutsättningarna för undervisning, till att också innehållet ska vara kvalitativt. En mycket viktig faktor här är lärarna. Eftersom de flesta kongoleser talar sitt eget modersmål plus swahili och/eller franska, medan undervisningsspråket i Uganda är stamspråket för de yngre eleverna och engelska för de äldre, kan det lätt uppstå en situation där eleverna inte förstår vad läraren säger. I Rwamwanja har man löst detta genom att engagera vuxna kongoleser som kan engelska som hjälplärare. Ibland har dessa personer någon form av utbildning bakom sig, i de lyckligaste fallen även lite lärarutbildning, men det krävs ofta mycket fortbildning. Det samma gäller de nationella lärarna.
Speciellt viktigt är det med yrkesutbildning. För att fylla en del av den luckan planerar Kyrkans Utlandshjälp ett projekt som förhoppningsvis kan starta redan i år. I sin planering har man bland annat tagit fasta på att de yrken som lärs ut ska ha en marknad både i värdlandet och i hemlandet samt att de riktar sig till både flickor och pojkar. Det viktigaste är förstås att de studerande kan sitt hantverk, men minst lika viktigt är det att den examen och de intyg som ges är officiellt erkända i båda länderna. En annan utmaning som nämndes på mötet var behovet av strategier för att mäta effekten av det som gjorts, samt uppföljning. Man borde ju inte varje år behöva ordna undervisning för samma personer om vikten av att tvätta händerna.
En annan utmaning är att lära folket att ta hand om de saker de får. Har man bott länge i ett flyktingläger kanske man vant sig vid att det nog kommer nytt nästa år igen utan att man behöver göra så mycket för det själv. Här har föräldraföreningarna en viktig roll. Man vill också få de vuxna att inse att om de gör något för skolan kommer det dem själva och deras barn till del. Därför behöver de kanske inte nödvändigtvis få lön för varje spadtag. Föräldrarna bör också inse att de har rätt att fråga till exempel varför böckerna som donerades inte används för deras barn utan ligger och samlar damm i en låda.
Men för att återgå till tonårsmammorna (“child mothers”). I många fall är mormödrarna mycket villiga att ta hand om babyn för att mamman ska kunna fortsätta gå i skolan. Men för att det ska fungera behövs en nappflaska, undervisning om hur man håller den ren, samt mat. Ganska små saker, men har man inget alls, behövs det någon som ser behovet och är villig att fylla det.
Nu gäller det bara för mig att vara försiktig så att jag inte engagerar mig för mycket, för det är ju inte detta jag i första hand ska jobba med här.
